French Symbolist Painter, 1849-1906 French painter and lithographer. He is best known for his spiritual interpretations of maternity and family life. Characteristic are his Crucifixion and Maternity (both: Louvre). He also painted some large canvases for the Sorbonne and the Hôtel de Ville, Paris. Among his works are many notable portraits, including those of Verlaine, Daudet, and Edmond de Goncourt.   Related Paintings of Eugene Carriere :. | Place Clichy | La Tendresse | Lady Leaning Her Elbows ona Table | The Young Mothers (mk19) | The Painter's Family |
Related Artists:
Dora Carrington
British Painter, 1893-1932 English painter and decorative artist. Daughter of a Liverpool merchant, she was brought up in Bedford. She trained at the Slade School of Fine Art in London where she met John Nash, who aroused her interest in wood-engraving, and Mark Gertler, whose powerful figure paintings influenced her own approach to portraiture. She rejected Gertler as a lover and set up home with the homosexual essayist and biographer Lytton Strachey (1880-1932), first at Tidmarsh Mill, near Pangbourne, Berks, then at Ham Spray, between Newbury and Hungerford, Berks. In 1921 she married Ralph Partridge, living with him and Strachey in a m?nage ? trois, surrounded mainly by literary friends and receiving little encouragement to exhibit. She turned instead to decorative work, emulating Vanessa Bell and Duncan Grant but in a style more native in inspiration and more naive. She designed tiles and inn signs, experimented with painting on glass and tinfoil, decorated furniture and designed the library at Ham Spray.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
George L. Seymour
British, act. 1876 - 1916 Seymour was a son of Lord Hugh Seymour (himself a son of Francis Seymour-Conway, 1st Marquess of Hertford) and Anna Horatia Waldegrave (a daughter of James Waldegrave, 2nd Earl Waldegrave) and entered the Royal Navy in 1797. He captained HMS Pallas during the Battle of Basque Roads and HMS Leonidas and HMS Fortun??e during the War of 1812. For his part in the latter war, he was appointed a CB in 1815 (alongside many other Captains) and a KCH in 1831 (and later a GCH in 1834). He rose through the ranks in the navy over the years and in 1852 was appointed a KCB (and later a GCB in 1860) and finally as an Admiral of the Fleet in 1866.